Kommunikation & Tillgänglighet

Begreppet Dövidrott

Att vara döv innebär att inte kunna höra ljud från omvärlden eller vad andra människor säger.
Att vara hörselskadad innebär svårigheter att delta i samtal och ta emot information via hörseln, särskilt när informationen störs av ljud från omgivningen eller när många personer deltar i samtalet.

"Dövidrott" används här som samlingsnamn på en heterogen idrottsgrupp, med olika varianter av hörselnedsättningar. Samlingsnamnet dövidrott beskriver idrottare med funktionshinder inom hela hörselområdet. I internationell dövidrott definieras gränsen för när man är berättigad att delta i tävlingar som döv idrot­tare som bristande förmåga att uppfatta ljud, eller har hörselnedsättning med minst 55 decibel.
Inom Sverige i nationella sammanhang omfattar dövidrotten också personer med hörselskador som inte uppnår 55 decibelnivån.

Kommunikation

Kommunikation mellan människor och mellan män­niskor och myndigheter är en förutsättning för ett fungerande samhälle. Kommunikationen bygger på fungerande hörsel och förståelse för den hörande värl­dens språk även när det uttrycks i skrift. En som ald­rig hört det talade språket med alla dess nyanser och tonfall och som därför inte kan tala det tillräckligt tydligt är utsatt för ett kommunikationshandikapp. Det finns inga tonfall och rösdägen i teckenspråk, även om det finns kroppsspråk och minspel. All kom­munikation och samvaro med hörande bygger på den hörandes språk och sammanhängande hörandekultur. Med skillnaden mellan teckenspråk och det talade och hörda språket följer också naturligt en kulturskill­nad mellan döva personer och hörande personer. Det krävs tolkning för kommunikationen vilket gör att en person som är döv är helt beroende av att den som tol­kar förmedlar absolut korrekta översättningar. Detta kräver i sin tur att tolken är väl insatt och kunnig i det ämne som diskuteras. Det säger sig självt att detta behov inte alltid kan tillgodoses.

Teckenspråk & teckenspråkstolkar

Teckenspråket används i direkt kommunikation på samma sätt som hörande använder talspråk. I Sverige använder döva personer svenskt teckenspråk, likväl som döva personer i andra länder använder sina natio­nella teckenspråk.
I Sverige har man tidigare beräknat att det finns 10 000 teckenspråkiga döva personer. På senare år har även personer med hörselskador börjat använda teckenspråket för en säkrare kommu­nikation, vilket gör att antalet teckenspråksanvändare i Sverige i dag kan beräknas till ca 30 000. Personer med hörselskador kan ha stor nytta av teckenspråk i idrottsliga sammanhang.

För att kommunikationen med hörande ska fungera, krävs som nämnts teckenspråkstolkar. Döva personer har rätt att få tolk i alla sammanhang där så behövs. Tolk beställs hos landstingets tolkcentral. Tecken­språkstolkar är en bristvara och därför kan företrädare för dövidrott inte vid varje tillfälle vara säkra på att få tolkstöd över huvud taget. Inte heller är det säkert att tillgängliga tolkar är helt införstådda med idrottsrörel­sens terminologi, struktur och principer för myndig­hetsrollerna på kommunal, regional och riksnivå i idrottssammanhang.

Alla idrottsutövare som väljer att ägna sig åt tävlings­idrott har en tränare och/eller coach. Hur bra en täv­lingsidrottare kan bli i sin idrott beror till mycket stor del på hur duktig tränaren är, hur effektivt hon/han kan förmedla instruktionen och informationen till adept. Svensk idrott har många duktiga elittränare, men endast i något enstaka fall är dessa tecken­språkiga. 

 Källa:

1. Svenska Dövidrottsförbundet. (2006). Att höra till idrotten utan att höra Dövidrottspolitiskt program. Sveriges dövidrottsförbund (Arbetsgrupp: Tore Mesch, Thomas Spogardh, Hasse Lindström och Urban Mesch).